söndag 8 juni 2008

Ödets löprelaterade nycker

Ponera att du är en man som föddes ungefär samtidigt som Armstrong & co landade på månen. Föreställ dig vidare att du började löpträna så smått för ungefär två år sedan. Då skulle följande historia kanske kunna vara din.


Du bor i en mindre stad i södra Sverige där du förlägger majoriteten av dina löpturer. För drygt ett år sedan börjar du även blogga om dina träningstillfällen och löprundor. Du springer, svettas och bloggar utan att ha några direkta läsare. Detta pågår ett tag, tills du en dag vid ett "google moment" hittar några intressanta löprelaterade fakta i en annan blog. En blog som berättar ungefär samma historia som din egen. Det handlar om att ta tag i sitt liv, om att hitta löpningen, om att förälska sig i den.


Denna blog länkar till andra liknande bloggar. Du börjar intresserat att läsa om hur andra löpare kämpar på runt om i landet, mestadels i och kring huvudstaden. Du börjar kommentera andras inlägg. Du ställer lite frågor, peppar de som känner sig nere och ger till lite hurrarop när du tycker att någon sagt eller gjort nåt som var lite extra värt att uppmärksamma. Du får i och med detta beteende fler läsare till din egen blog. Fler som kommenterar, stöttar och ger dig nya insikter i löparvärlden.


En dag läser du ett annorlunda inlägg på en av de bloggar du följer. Inlägget är ingen vanlig löptursredogörelse, utan i själva verket en inbjudan. En inbjudan till en fest. En post-marathon-fest. Du som inte tänkt att springa det omnämnda marathon anser trots detta att en sådan inbjudan kan man inte tacka nej till, så du bestämmer dig för att tacka "ja" och bokar omgående tågbiljetter till storstaden.


Väl på festen, ungefär tre månader senare, träffar du en hel del, genom de olika bloggarna, välbekanta signaturer. Känslan är till en början högst virtuell, men efter hand börjar du få ihop stora delar av det ganska stora löpbloggpusslet. Du upptäcker också att det även glider omkring en del icke-bloggande individer på festen. De flesta av dessa visar sig tillhöra en södermalmsk löparklubb. Du stiftar nya bekantskaper och finner att dessa "linneaner", som du tycker dig höra att de själva kallar sig, också är mycket trevliga människor.


Strax innan du måste bege dig inåt stan för att hinna med sista tåget mot studentstaden i nordväst språkas du vid med två av dessa "linneaner". Helsköna typer. En visar sig vara bror med en av bloggarna och en visar sig vara ett kvinnligt löpfenomen som trots sin väldigt korta löpkarriär sopat marathonbanan med festens övriga deltagare. "Brodern" frågar om du inte skulle vara intresserad av att börja träna med deras klubb. Du tackar för erbjudandet men avböjer samtidigt artigt med den enkla förklaringen att det skulle vara alldeles för tidsödande och kostsamt att ta sig de 110 milen tur och retur för varje träningspass. Du försöker alltså dig på att vara lite rolig. Du vet inte om det riktigt lyckas.


Dagen efter den sannerligen trevliga festen far du medelst tåg mot hemstaden. Tåget får problem med bromsarna och blir rejält försenat. Du känner dig ordentligt stressad eftersom du har ett relativt tight schema framför dig. Du skall ju hem, packa om din väska, försöka sova ett par timmar och sedan sätta dig på ett nytt tåg som skall ta dig till en Gästgifvaregård i nordvästra Skåne där det skall ges en ledarskapsutbildning på vilken du är en av deltagarna.


Sista biten till gården åks i Taxi. Taxin stannar på den singelförsedda gårdsplanen. Chauffören stiger ut, överräcker din nyss ompackade väska, får betalt och säger adjö. Du stiger in i den dörr där det står "Reception" skrivet på en skylt ovanför. Du tar sikte mot receptionsdisken och möts på vägen dit av ett ansikte. Ett mycket bekant ansikte. Men, det kan det väl ändå inte vara?


Du fångar blicken och får fram nånting i stil med: Ursäkta, men är inte du den linneanska "brodern"? Svaret blir "jo". Det följs sedan upp med en motfråga: Var inte du på en post-marathonfest för ungefär 36 timmar sedan? Jo, säger du. Du känner dig fullständigt förbryllad, men förmår dig ändå att ställa ytterligare en fråga: Skall du gå ledarskaputbildning? Javisst, får du till svar.


Du inser hur förbannat liten världen är. Och du skakar på huvudet ditt gång på gång på gång och skrattar åt ödets löprelaterade nycker. Du spenderar sedan dagarna fyra med denne linnean och har det ytterst trivsamt. Du bestämmer dig under dessa dagar för att skriva ett inlägg om det hela. Och i det inlägget så vill du tacka för det trevliga sällskapet på utbildningen och för de eminenta rehabtipsen. Så det gör du nu.


Tack, tack! Och skål.


18 kommentarer:

Magda Gad sa...

Ja man brukar ju säga att världen är liten men det där var verkligen extremt! Vilken härlig historia!!! Kul och inspirerande att se vad som händer när man bryter ett mönster, börjar kommunicera och säger ja till saker... hisnande :)

Fredrika sa...

...och jag tror inte storyn slutar här! :-)

Dunceor sa...

Hehe det är helt klart extremt osannolikt men himla skoj.

Jag är ju lite jakt på löparklubb också, vi kanske ska bli distansmedlemmar? =)

slimslender sa...

Den lilla världen som rymmer storheter av alla de slag. Tack för det !

burebornspringer sa...

Världen är helt enkelt magisk!
Tack för en häslig story!

Och bilderna! som jag just kikat igenom. På arbetstid... Lite rörd över hon som sprang sist (förmodar jag) med följecyklisten i bakhasorna. Undrar hur det känns?

Butlern sa...

Ja, slumpens vägar kan man fundera över. Hur kom det sig egentligen att en enkel butler hamnade just här och ingen annanstans. Varför administrerar han en blogg, som har ett konstigt namn och som ibland kommenteras av förut okända människor? Jumpers blogglöparliv innehåller för övrigt också några egendomliga sammanträffanden.

Henke sa...

Vilken häftigt story :) Världen är liten, onekligen.

Och tack för fina bilder i föregående inlägg! :)

Johan sa...

Det är kanske dag att starta en virtuell idrottsförening.
Det finns ju "virtuella" golfklubbar för greenfeespelare.
På detta sätt kan bloggande och dyligt kallas för träning...:-)

medeldist sa...

Ja där ser man :) Hoppas ni hade kul!

Benet sa...

Vi hade en riktig kanonvecka på Gästgifveriet. Vid nästa utbildningsmodul så kommer vi börja de intensiva dagarna med en skön morgonjogg på den skånska landsbygden :-) Det är ett som är givet!

Distansmedlemsskap i IF Linnéa, eller ännu hellre en skånsk avdelning, är något vi diskuterade lite halvt på skoj, halvt på allvar under veckan. Det visade sig nämligen finnas fler löparnördar bland kursdeltagarna. Bland annat en snubbe som gjort 1.26 på halvmaran. Respect!

Jumpers egendomliga löprelaterade sammanträffanden skulle jag gärna läsa mer om!

Butlern sa...

Jaså det, nej, utan personers nämnande blir det helt ointressant och inte tiondelen så detaljrikt spännande som denna skildring. Är det förresten gästgiveriet i Margretetorp ni är på?

Benet sa...

Det är Margretetorp, ja. Ett mycket trevligt ställe med riktigt bra mat och klanderfri service. Rekommenderas varmt.

Karin sa...

Världen ÄR verkligen bra liten. Och den icke-bloggande brorsan är en synnerligen härlig kille :-) Jag är övertygad om att ni två fann varandra väl under kursens gång!

Jag, Runners high sa...

Alltså det är så fantastiskt roligt med denna historia. Kul skrivet dessutom.

Hoppas min bror skötte sig bättre därnere i myllan än han gjorde på SM 08!

Jag, Runners high sa...

Och distansmedlemar är givetvis mer än välkomna!

Jag, Runners high sa...

Alltså jag har för övrigt ett nästan ännu märkligare blogglöprelaterat slumpmöte under min väst. Men det kan jag inte riktigt berätta om

Benet sa...

Brorsan skötte sig alldeles ypperligt här nerei myllan. Han verkade heller inte alltför knäckt för "fadäsen" på SM-08. Marathon verkar ju vara sjukt nyckfullt. Man kan nog aldrig riktigt veta vad som kan hända... Och det är väl det som är en del av tjusningen?

Allan, du får inte bara säga A och sen hävda att du inte kan säga B. Eller menar du att du inte kan säga det just nu? Fan, jag blir ju sjukt nyfiken, ju!

Jag, Runners high sa...

Alltså det är integritets skäl som ligger bakom.
Nej jag vet att man inte får. Men nästa gång vi ses så ska jag berätta.