lördag 28 augusti 2010

Plan B

Det börjar närma sig springa-långt-helgen. En månad kvar. Det börjar tyvärr även att kännas som att sannolikheten att jag ska kunna fullfölja min plan att på tre dagar springa tvärs över Skåne blir mindre och mindre. Mest med tanke på en ömmande hälsena. Känner att det är dumt att chansa. Risken att hälsenan ska flippa ut helt efter 3 dagars näst intill "konstant" belastning är överhängande.


En alternativ plan är att ta MTBn och cykla samma sträcka. På en dag. Har just nu cykeln inne på service för att justera växlar och bromsar, samt fixa till styret som jag inte varit 100% nöjd med tidigare.


Det trevligaste hade givetvis varit att verkligen kunna springa, men MTBn känns som ett bra alternativ. Dessutom skulle jag faktiskt kunna kombinera de två. Med lite assistans av fru och bil.



Vejby Strand - Åhus, 117k


Exakt rutt har jag inte heller bestämt än. Sitter och leker lite med gmaps pedometer och har lite olika alternativ. Ett alternativ är Vejby Strand - Åhus via småvägar (och inte längs huvudvägarna som bilden ovan visar).


Känns det hela lite ostrukturerat? Tja, kanske det. Även om jag själv hellre skulle vilja använda benämningen "flexibelt". Jaja, vi får se vad som händer den fjärde helgen i september.

torsdag 26 augusti 2010

Nakna reflektioner

Herr Colting höll hov i Malmö i går. Mycket trevligt. Jag och min gode löparvän Dunceor hade redan långt innan sommaren bestämt oss för att deltaga på, och även anmält oss till, seminariet som Colting valt att kalla 'den nakna löparen'. Dunceor har på sin blog förtjänstfullt beskrivit vad som avhandlades på seminariet så jag tänkte inte att jag skulle upprepa samma information. Det vore slöseri med er dyrbara tid, kära läsare och bloggosfärsvänner.


Ett par personliga reflektioner tänkte jag dock kosta på mig.


Jag trivdes verkligen på seminariet, trots att min hjärna kändes inlindad i fetvadd och det stack och killade oavbrutet i min irriterade hals. Typiskt att åka på en "skolstartsförkylning" lagom till den mycket framemotsedda clinicen. Tyckte att Jonas från början fick till en avslappnad och skön stämning bland de 40 deltagarna.


Den praktiska delen som genomfördes i halv orkan var inspirerande och bra. Den fick mig att inse att jag är redan inne på "rätt" spår vad gäller "naturlig" löpteknik ty det kändes absolut naturligt att tassa omkring utan skor. En befriande och behaglig känsla.


Ett par saker som jag tar med mig från teoridelen är dels hans budskap om vikten av löpglädje och skillnaden mellan hälsa och fitness samt balans mellan dessa två begrepp, dels om hur noga man bör vara med att regelbundet "sköta" sin träning för att kunna träna. Det vill säga, köra en hel del alternativ träning såsom styrka, yoga, stretch och korrektiv träning för att lättare hålla sig skadefri under själva löpträningen. Prehabba mera, helt enkelt. Något man redan vet, men som alltid är värt att påminnas om.


Kostdiskussionerna var också bra, även om jag inte vet hur jag ska förhålla mig till hans idéer om grynförbud, 24-timmarsfasta och att träna på helt tom mage. Jag avvisar inte dessa teorier helt då det verkar fungera alldeles ypperligt för honom. Frågan är om det skulle fungera för mig.


Sista reflektionen har egentligen ingenting med seminariet som sådant att göra utan mer om att jag så gärna skulle vilja hitta en lösning att få mer tid för min egen träning. Hur detta ska gå till är en annan fråga. Som jag hoppas jag ska kunna få återkomma till i en icke alltför avlägsen framtid.

tisdag 24 augusti 2010

Åhus

Vi hade pratat om det ända sedan i våras. Att någon gång under sommaren springa ner till Åhus. Frun och jag alltså. Tillsammans. En sträcka på ungefär två mil.


Under semestern i juli spikade vi även ett datum. Det blev 21:e augusti.


Så, i lördags var det alltså dags. Jag hade funderat en del på hur det här skulle fungera, men kände mig inte speciellt "orolig". Hon hade i och för sig aldrig sprungit längre än halva den tänkta distansen, men har en järnvilja då det väl gäller. Utan att vara någon direkt tävlingsmänniska. Och planen var ju dessutom att lägga in två längre (ungefär en kilometer) promenader under färden. Det kändes bara kul och inspirerande. Och förra helgens triumf i Stockholm hade skickat upp hustruns löparsjälvfötroende till absoluta toppnivåer.


Förberedelserna inför äventyret hade inte varit så många. Vi hade dock kört helt alkoholfritt kvällen innan och även gått och lagt oss tidigare än vanligt. Dricka, och lite gott att tugga på hade också inhandlats och packats ner i ryggsäcken som jag lovat bära. Det låg en förväntansfull stämning i farstun när vi på lördagsmorgonen under tystnad knöt på oss skorna.


07.30 gav vi oss iväg. Det var en härligt frisk morgon. Fåglarna kvittrade glatt och vi tassade ner längs Hjärtebackes väg. Jag med en morgonstel hälsena som fick mig att springa som en stelopererad pensionär till en början. Första etappen, och det initiala målet låg sex kilometer bort. Sedan skulle det bli dags för en promenad. Och lite gott att både äta och dricka. Dricka, ja. Det hade det gjorts hela morgonen. Mer av vissa än av andra. Ett faktum som fick oss att göra ett första depåstop redan efter en knapp kilometer. Det är bra. Man ska vara välvätskad.


Löpningen som sedan tog vid liknade till mångt och mycket de löpningar som vi gjort tillsammans det senaste året. Avslappnat, mysigt och trevligt. Tempot idag något lägre än vanligt. Hamnade nog någonstans runt 6:45 i snitt under etapp ett. Som för övrigt avslutas med en hiskeligt trist, rak väg med tillhörande cykelbana. Jag gav frun tipset att dämpa tristessen medelst lite skön musik. Det hjälpte, tyckte hon. Verkligen. Jag krängde också på mig hörlurarna och joggade till tonerna av Depeche Mode's tidiga verk. Nostalgi på hög nivå.


Då promenaden inleddes konstaterades det att det kändes bra. Riktigt bra. Och att vi hade en enorm tur med vädret som visade sig från sin allra bästa sida. Dessutom var vi överens om att tiden och de avverkade kilometrarna liksom bara försvunnit. Trots att tempot hållits kontrollerat och relativt lågt. Så trivseln var utan tvekan på topp.


Etapp två inleddes efter att vi knatat i drygt fem minuter. Målet var nu byn Rinkaby där jag hade lite planer på att vi kanske skulle kunna ta en lite längre paus. Men först skulle Viby passeras och när detta var avklarat tar naturskön löpning vid på cykelbana längs Håslövs ängar. Kan vid vissa tillfällen kanske te sig lite enformigt, men inte idag. Det flöt på bra även om ett det blev ännu ett extra stopp för att få balans i kroppsvätskesystemet.


Då vi närmade oss Rinkaby började tempot att sjunka ganska märkbart. Emellanåt till en nivå där det kändes svårt för mig att få till någon riktig löpning. Jag hamnade därför en bit framför frun och inväntade henne vid byns entré.


- "Hur känns det?"
- "Jo, det är helt ok. Men jag börjar bli stum och är lite rädd att jag ska få kramp".




Inte så konstigt. Vi hade ju nu passerat milen med råge och hade nästan 13 kilometer på klockan. Bra mycket längre än frun någonsin sprungit. Efter lite stretch av framsida lår bestämde vi att vi skulle fortsätta jogga ytterligare en bit och ta stoppet vid kiosken i bortre änden av byn.


Väl där tänkte jag som sagt ta en lite längre paus. Med vatten, energidryck, Snickers och annat gott, men pausen blev bara helt kort. Sedan ville vi vidare. Ville inte riskera att låren skulle stelna till helt.


Fem kilometer kvar. En halv mil. Ingenting. I normala fall. Men på stumma ben kan det kännas som ljusår. Så kändes det åtminstone för mig under Stockholmsmaran 2009.


Tre av dessa fem kilometer springs inne på ett av Skånes militära övningsfält. Öppna fält omgivna av härligt skuggande och underbart doftande talldungar. En natur som jag växt upp med och som jag fullkomligt älskar. Speciellt när jag nu kan få uppleva den utan att behöva asa omkring på varken vapen, hjälm eller stridsbälte.


Det gick sakta genom tallskogen längs Södra Gränsvägen. Och det blev en hel del promenadstopp. Ibland för att plocka ett björnbär eller två i vägkanten. Ibland bara för att benen ville det och frun lydigt gjorde som de sa. Men det sprangs mellan stoppen också. Absolut. Och rätt som det var, befann vi oss på den härliga löpslingan som passerar precis utanför sommarstugan. En liten bit på denna och vi var framme. Framme.




Framme vid sommarstugan. Framme vid ett framdukat bord där både ägg, bacon, nybakat bröd och nybryggt kaffe kunde skådas. Framme vid en ny milstolpe i min frus löparliv. 19,37 kilometer. På knappt två och en halv timme. Vilket underbart sätt att inleda en helg!

Den nakne löparen

Colting kommer till Malmö i morgon. Skall köra en kombinerad "clinic" och föreläsning. Jag och Dunceor ska med och se vad mannen som gett löpning med bar överkropp och pulsbälte ett namn har att förtälja. "Fyra timmar som kommer att förändra ditt löpsteg för alltid" låter ju onekligen spännande. Är förändringen dessutom till något bättre kan det ju bli riktigt kul!

fredag 20 augusti 2010

Dubbelt upp

En härlig mil-stolpe passerad förra helgen. Gick ju fint. I morgon är det dags för dubbla distansen. Ytterligt ett av de tidigt i våras för året uppställda löprelaterade målen för frun skall alltså om nio timmar uppfyllas. Det får ta den tid det tar. Men till Åhus skall vi. Tillsammans. Till fots.

onsdag 18 augusti 2010

Neongult äventyr

Stockholm är underbart. Blir lika glad varje gång jag rullar in i vår huvudstad. Och speciellt exalterad då anledningen till besöket är av löprelaterad art. Och extra speciellt då sällskapet i X2000-vagnen är det bästa tänkbara; min kära hustru. Ärende denna gång: Midnattsloppets 29:e upplaga. Första för mig, frun och svågern. Dessutom första loppet någonsin för de två senare. Som har haft detta lopp som en fjärran milstolpe sedan ett gemensamt beslut i fjol. Upplagt för en äkta "running battle" syskonen emellan alltså.


Själv är jag stel som fan själv i höger hälsena och har haft lite problem av och till sedan i våras. Därför hade jag, som nämnts tidigare, redan innan vi kom upp till Stockholm bestämt att jag inte skulle "springa själv" utan coacha frun under hela varvet, springandes precis framför/bredvid. I hemlighet hade jag också bestämt att hålla farten så att hon skulle landa på en tid under 65, men det berättade jag inte för henne. Hade fått motsatt effekt, då hon gång på gång vänligt men bestämt meddelat att "Jag är inte här för att springa på en viss tid! Jag ska bara vara med och ha trevligt!". Jaja.


Tröjorna hämtades ut hos tjejerna på Stadium och det kändes att nu var det "allvar". Frun fortfarande stencool. "Äh, det är ju bara en mil.". Jag kvävde min vilja att försöka förklara skillnaden mellan ett 10k glasspass på fältet och ett lopp, en "tävling". Hade ändå inte bitit. Beundrar hennes störtsköna inställning.




Dock fanns det definitivt ett fokuserat syfte med resan. Allting kretsade runt det som komma skulle på lördagskvällen, vilket, om inte annat, märktes på vad som dracks på hotellet på fredagskvällen. Istället för den sedvanliga hotellrumsdrycken, Gin&Tonic, handlade det denna gång mer om färskpressad juice, vatten och Resorb.


Ett relaterat fokus handlade om mat. Vad ska vi äta? Hur mycket? När? Frågorna från frun och hennes bror var många och ärligt ställda. Jag, som i sammanhanget sågs som den extremt erfarne löparräven, tillika kostrådgivaren, delgav dem det jag visste. Fick även slänga in ett antal kvalificerade gissningar eftersom just detta lopp ju skulle gå av stapeln vid en för ett lopp mycket ovanlig tid på dygnet; 22.30. Matintaget fördelades jämnt under dagen och den sista måltiden, bestående av en utsökt pastarätt, intogs på en bänk på Norr Mälarstrand tidigt på kvällen.




Fyra timmar kvar till loppet. 30 grader i skuggan. Tropisk värme i storstan. Fantastiskt.


De neongula tröjorna krängdes på inne på det trånga hotellrummet. Det dracks vatten och sportdryck. Och det diskuterades en hel del om huruvida det var smidigt och välorganiserat vid loppets väskinlämning. Ingen aning! Alla var vi rookies i detta sammanhang. Denna förbannade logistik. Som alltid det "svåraste". Ett gemensamt beslut togs. Vi reser lätt. Inga väskor. Inget ombyte. Det blir bra. Ner i tunnelbanan. Mot Zinken.


Anländer Zinkensdamm ett par timmar innan start. De första jag stöter ihop med utanför idrottsplatsen är alltid lika glada Helena och Maria från IF Linnéa. De utgjorde grundbulten i kvällens Linnéaklack och stod och samlade ihop styrkorna. Senare sprang jag även på superhjältinnan MarathonMia och hennes snubbe (Stekaren?). Hur kul som helst! Fick chansen att gratulera Mia till den fullständigt fantastiska insatsen på TransScania. Helt sjukt när man tänker efter. 246 kilometer!! De verkade vara vid riktigt gott mod och önskade både mig, svågern och frun lycka till.




Snart dags. Den neongula massan började leta sig ut från stadion till fållorna på Ringvägen. Vi slank in vid den stora och tydliga "5"-skylten. Kändes som att jag "plankade" då jag istället för ett grönt armband med siffran 5 hade ett blått där det stod 1c. Kändes dock skönt att stå i femman och taktiken var nu helt klar. Men fortfarande höljd i dunkel för min fru som nu leende stod och insöp den sköna stämningen som bara kan infinna sig i en startfålla inför ett stort lopp.


S.A.T.S-tjejerna körde på för fullt till "Eye of the Tiger" och en del av den snart löpande skocken hängde med i boxrörelserna. Dock inte jag. Var rädd för att klämma till någon med mina långa armar. Kentas "Just idag e ja stark" dånade i högtalarna och vi sjöng med i något slags förväntansfullt lyckorus.


Pang. Äntligen igång. Känns gött. Första kilometern försvinner bakom oss innan vi vet ordet av. Sällan har väl 6.27 gått så fort. Vi ökar tempot något. Om vi ska ha någon chans på de i mina planer 65 minutrarna, måste vi nog göra de första (lite enklare) fem på drygt 31. Andra kilometern går på 6.10 och allting flyter på fint. Svänger strax efter 2-skylten ner i Clarion-tunneln och får oss en ny upplevelse till livs. Ett ljus- och ljudspel gör att löpningen i tunneln känns smått overklig.


Mycket folk, men ingen direkt trängsel. Jag och frun ligger tätt ihop och den lilla uppförslöpningen efter tunneln går som en dans. Tredje på 6.06. Sträckan längs vattnet i Norra Hammarbyhamnen är riktigt skön. En sval bris från Årstaviken känns som en skänk från ovan och gör det lättare för löparna, En stooor Bajenflagga vajar längs ena sidan. En av löparna vrålar "Bira, bira, bira!" och Bajenklacken svarar (givetvis) med ett unisont "Bärs, bärs, bärs!" och kampsångerna tar vid vilket får både mig, frun och många andra att spricka upp i ett gemensamt leende och stämningen är på topp.


Fjärde och femte "försvinner" och vi håller ett jämnt och bra tempo; 6.10 respektive 6.12. "Hälften avklarad!" skriker jag och vänder mig mot frun som bara ger ett fokuserat ansiktsuttryck som svar. Härligt, tänker jag. Hon är taggad! Nu börjar det gå uppför och det märks direkt på tempot. Sjätte tar 7 minuter. Det promeneras en hel del upp mot Sofiakyrkan. Helt enligt plan. Dumt att spränga sig. Och det går nästan lika fort att knata. Dessutom hinner man uppleva mer. Fantastisk publik, effektfulla marshaller, och en sagolik Gospelkör då backen är avklarad. Coolt!



Karta över loppet. Lånad från midnattsloppet.com


Vidare upp mot Fjällgatan, nerför Renstiernas gata och så ut på Folkungagatan. Kända kvarter för oss. Här gick vi i stort sett varje dag i ett par års tid då vi boode på Söder. Härligt att vara "tebax himma"! Folket står och hejar och skriker längs gatan. Lagom ljumna vid det här laget och stämningen är på topp. Åttonde kilometern rivs av på 6.13 med allt extra adrenalin i kroppen. Nu bara en tung bit kvar. Högbergsgatan och Mosebacke. "Hur känns det?", frågar jag. En nick till svar och en koncentrerad blick säger mig att här är det minsann inte bara fråga om att "deltaga". Här springs det på gränsen till vad kroppen tål. Härligt!


Rundar Mosebacke torg och spanar efter Linnéaklacken som enligt uppgift ska stå här någonstans. Får inte syn på dem i folkvimlet. 9-skylten passeras och nu är det bara ett läge; Fullt ös. Jag inser att vi kommer att klara 65-minutersmålet med ganska god marginal om vi bara håller det 6-minuterstempo som vi nu fått in. Upploppet på Hornsgatan är långt. Enligt frun fruktansvärt långt. Hehe. Hon kämpar tappert och håller sig precis intill mig hela tiden. Jag ökar så sakteliga takten allt eftersom vi närmar oss banderollen som välkomnar oss i mål. Avslutar i 5:10-tempo och frun ger verkligen allt. Är så slut att hon inte orkar lyfta armarna över huvudet i en segergest då hon korsar mållinjen efter en timme, fyra minuter och tjugofem sekunders löpande.


Tillsammans med en ordentligt trött, men glad och stolt fru vandrar jag, lika glad och stolt, bort mot chip-inlämning, medalj, banan och vattenmottagande. På vägen dit passerar vi en ambulans och fullt med sjukvårdspersonal som verkar göra CPR på en (förmodad) löpare. Ruskigt obehagligt. Stackare!


Vi vandrar vidare ner mot Zinkens IP och slår svågern en signal. Han sitter mitt inne på plan. För trött för att flytta sig. Vi går in på plan och möts av en mycket glad och stolt man som precis genomfört något som ingen skulle ha förknippat med honom (eller hans syster för den delen) för bara något år sedan. En hel mil. PÅ 1.06.00. Det är en överväldigande känsla som infinner sig hos de båda. Kanske lite extra hos frun då hon faktiskt vann den interna syskontävlingen. Med 1.35!


Loppet är över, folk börjar droppa av. Men värmen består. Jag och frun bestämmer oss för att vandra tillbaka till hotellet. En promenad på ungefär en halvtimme i den tropiska natten. Vi trippar på lätta fötter och en bit ner på Hornsgatan tittar hon på mig med glittrande ögon. Och säger: "Fan vad roligt det här var!".


---


En alltigenom fantastisk upplevelse för oss tre. Men mindre roligt för de två stackare som drabbades av stor olycka och avled i samband med loppet. En smått overklig och enormt tragisk händelse. Ett stort trauma för deras anhöriga. Vi skänker dem en stor, tröstande tanke.

torsdag 12 augusti 2010

Snart packad

...inför Stockholmsresan och det stundande Midnattsloppet.


Skall bli riktigt trevligt att komma upp till vår kungliga hufvudstad igen. Och fantastiskt roligt att få springa ett lopp tillsammans med min kära hustru. För det har jag nu bestämt mig för att göra. Springa med henne alltså. Alltså inte bara i samma lopp, utan precis bredvid henne hela sträckan. En adept kan nämligen behöva sin coach nära till hands i debuten. Och coachen behöver just nu ta det lite varligt med sin irriterade och stela högra hälsena.


Synes på Södermalm!

måndag 9 augusti 2010

Kraftlös jobbstart

Första dagen på jobbet efter fyra sköna semesterveckor. Kul att återse kollegorna, men surt att många av de surdegar jag lämnat för en månad sedan fortfarande låg på jäsning. Inte mycket bullbak under juli månad inte.


Följdaktligen även första dagen av pendling på ett tag. Tåget försenat både på ner och hemresan. Skoj. Inte. Unnade mig en tröstande glass i solskenet efter hemkomst strax innan klockan sex. Magnum Hasselnöt. Alltför god. Hem. Ingen bil på uppfarten. Frun på vift. Och barnen. Ombyte. Hungrig. Trots glassen. Äta innan eller efter? Äh, efter. Det blir nog bättre.


Fältet tog emot mig med öppna armar, men jag orkade knappt hälsa. Eller njuta. Sommarpratare Peter Andersson malde på i öronen. Försökte lyssna. Men kunde inte uppbringa den kraft som krävts för att göra honom riktig rättvisa som lyssnare. Stapplade fram i ett stolpigt 5-tempo i gassande sol i fantastisk natur. Skönt. Men ändå inte. Kände mig klar efter 7. Klar, färdig och körd.


Hoppas det känns bättre i morgon. Då det äntligen är dags för lite lunchlöpning i Lund igen.

lördag 7 augusti 2010

En blick tillbaka

...och några blickar framåt


De sista timmarna på årets sommarsemester tickar fort nu och jag tar mig tid att blicka tillbaka på de fyra veckor som gått.


Fyra sköna veckor som fyllts av mycket sol, mycket bad, mycken familjetid och trots allt även en del löpning. Semestern inleddes som nämnts i tidigare inlägg med ett stadslopp om 10 kilometer i pressande värme. Ett lopp där jag gav vad jag hade för dagen och som resulterade i en 54:e plats och en tid med god marginal till de 45 minuter som jag haft som mål för milen under lång tid.


Efter det loppet kände jag att de problem jag haft under våren i framför allt höger hälsena började komma tillbaka och jag passade mig noga för att falla i hälsenefällan genom att hålla nere på både antalet pass, längden på passen, men framförallt farten. Istället för att kuta runt ensam i eget tempo spenderades mer och mer tid tillsammans med frun. Något som jag verkligen njöt av. Både av sällskapet, den för mig bekväma farten samt det faktum att jag nu agerade motivator och coach åt någon annan än mig själv.


Min andra semestervecka tillbringades i en liten röd stuga i Åhus i nordöstra Skåne, precis vid havet. Omkring stugan finns det mesta man behöver för ett lyckligt liv. Vacker natur, kritvit sandstrand, ett inbjudande hav, och en härlig löpslinga på den mjuka, sköna sandjorden. I denna slinga spenderade jag och hustrun härlig kvalitetstid i stort sett varje morgon. Första morgonen påmindes jag av de dofter som är så typiska för ett somrigt Åhus men som jag glömt bort under året som gått; solmogna vildsmultron samt torra, för längesedan nedfallna, tallpiggar.




Varje morgonpass avslutades med ett svalkande dopp i det kristallklara vattnet i den långgrunda delen av Hanöbukten vid Östra Sand. Dessa sociala löprundor, sköna bad och efterföljande frukost tillsammans med barnen fick mig att känna mig oerhört levande, balanserad och otvunget lycklig.




Vad gäller löpningen som sådan så har sommarens återhämtningsperiod, fyllt med hustrulöpcoaching, stretching och excentriska tåhävningar samt endast ett par lite längre pass på egen hand, varit lika välbehövlig som skön. Samtidigt som det fått mig att bli lite otålig och även ibland fått mig att känna mig lite mindre som en löpare jämfört med hur jag kände mig direkt efter årets marathon i Stockholm i juni. Mycket med tanke på de fantastiska löparäventyren jag läst om under sommarens semesterveckor; träningsläger i Davos, Swiss Alpine Marathon, och inte minst det otroliga GAX Trans Scania som går av stapeln i skrivande stund. Men sådana svängningar är helt naturliga för mig. Saker och ting går upp och ner. Och det gäller att befinna sig i nuet och njuta av den situation som just nu råder. Samtidigt som man ser helheten i ett större perspektiv och blickar framåt på allt det fantastiska som komma skall.


Närmast på programmet står en resa till Hufvudstaden den 13:e augusti för att tillsammans med fru och svåger springa, eller kanske snarare, uppleva Midnattsloppet den 14:e. Sedan blir det förhoppningsvis 10k i Trelleborg två veckor senare tillsammans med Dunceor. I början av september åker jag österut med jobbet och kommer där att utforska både Tokyo och Beijing från löparskorna, för att sedan i slutet av september försöka göra verklighet av det projekt som jag träffades av på en bussresa för ett antal månader sedan mitt i den smällkalla, skånska vintern. Det lutar åt Ängelholm - Åhus under dagarna tre.


Om kroppen vill och brallorna håller vill säga.